justerica.blogg.se

Fick ett tråkigt besked nyss.. "långt bort men ändå nära", svårt att förklara utan att gå in på det i detalj och det känner jag inte för..

Får helt enkelt avvakta och se vad som händer i framtiden. Jag hoppas verkligen att ett nytt kapitel kan börja (och börja bra och radera allt som hänt) innan det är för sent...

Hiss eller diss?

Jag brukar aldrig ha några nyårslöften för det blir aldrig att jag håller dom. Men iår har jag funderat på om jag skulle ge det ett nytt försök.... Det blir isf många små löften ihopklumpat till ett stort: Att hålla mig till människor som gör mig lycklig och göra saker som får mig att må bra!

Prio ett detta år blir mig själv.
Jag är dålig på att lyssna på mig själv och låta mig själv känna. Och har alltid varit. Jag skjuter gärna undan tankar och problem och lägger locket på och låtsas som att det regnar. Vilket i sin tur leder till att jag blir avtrubbad, avstängd, oengagerad och på dåligt humör. Det får vara slut på det nu!

Finns det något jag lärt mig under mina 25 år så är det att känna är bättre än att inte känna. Skratta, skrik, gråt - stäng för helvete bara inte av! (ursäkta!)

Stämmer det? Kan man "guida" sig själv och sitt humör med sitt tänk?

Alla har vi våra toppar och dalar.. Och jag är inte på topp just nu. Vet egentligen inte varför. Inget har ju hänt.. Är det kanske det som är problemet?

När man vet vad som är fel så kan man ju ta tag i det och jobba därifrån, men när man inte kan "ta" på det, vart börjar man då..?

Snyftmusik på radion och allmän mysstämning på jobbet gör inte saken bättre just nu. Jag behöver musik man kan "sjunga" falskt till och som man kan dansa och skaka rumpa till! Jag vill sätta upp håret i en lillaMy- frisyr, skita i sminket och hoppa i en mysdress.. Jag behöver fula mig helt enkelt. Släppa ut knasbollen som bor i mig och bara flippa ur. Jag behöver skratta och le! ;)

3 timmar kvar på jobbet, sen ska jag cykla hemåt, pussa på mini, höja musiken och skaka loss, ta en dusch och börja om! Runt sex kommer Anna, Faruk och lille Ellie och den ungen är ju ren lycka i en liten kropp! När jag får se henne le och skratta och ha henne i min famn så kommer alla dagens problem vara som bortblåsta!

Julen är en sån där tid då jag lätt blir nedstämd och i obalans.. Men nu är julen över och jag har haft det urmysigt och underbart men den där känslan hänger sig kvar. Jag har mardrömmar och sover kasst och bär omkring på en olustig känsla..

Och jag kan lätt beskriva den där känslan med ett ord. Saknad. En saknad av två personer, av helt olika anledningar och orsaker men av samma tomhet och smärta <3

Somnade på underbart humör igår. Hade en urmysig jul med min fina familj! Men vaknade och gjorde platt fall...

Ligger kvar i sängen fortfarande, kollar på Aladdin och önskar att jag vore liten igen...

Det är svårt. Speciellt när man levt i obalans förut.. Jag har haft mina dalar innan och jag vill inte dit igen. Och det är mycket lättare att ta tag i det nu innan det eskalerar mer.

Så nu blir det en nystart. Jag ska sluta med mina "mat och tränings"-inlägg.. Eller jag har slutat rättare sagt. Och jag ska hitta en balans, en hälsosam balans. Man måste inte träna varje dag och man måste inte ha koll på varje grej man stoppar i sig och hur mycket man förbränner. Man ska träna för att må bra och äta för att må bra.

Nyttig var mitt mål nyligen.
Nu är mitt mål hälsosam.
Det är en hårfin, men enorm skillnad!

Jag hade precis ett långt samtal med den person som känner mig bättre än mig själv... Tankarna snurrar - för jag vet att hon har rätt. Hon är en klok kvinna och hon kan läsa mig som en öppen bok. Hon kan mer än så.. Hon vet vad jag känner och tänker innan jag ens vet det själv och hon sätter ord på mina känslor när jag inte själv förstår dom och hon ser så mycket mer än det jag väljer att visa. Hon är den finaste jag har och jag har inte behandlat henne på det sätt hon förtjänar. Och jag skäms. Och jag är för feg för att säga det högt...

Hon är en kvinna att se upp till! Och hon förtjänar all respekt i världen.. Hon är den enda som är ärlig - även när sanningen gör ont. Och det älskar jag henne för. Hon är systern jag aldrig fick. Det är få här i världen som får uppleva en sån vänskap!!

Vårt samtal gav mig mycket att tänka på, nytt perspektiv och nya prioriteringar här i livet. Allt hon vill är att jag ska må bra och för hennes skull, och min egen, så är det vad jag ska kämpa för...